Skapad 2026-03-08 senast editerad 2026-10-26
De senaste två veckorna har jag börjat titta på SVT-dokumentärer om döden. Egentligen började mitt intresse för döden för mer än tio år sedan. Kanske blev det tydligt första gången när min mormor, som blev 103 år, dog 2015. Innan dess hade jag naturligtvis varit i kontakt med döden, inte minst genom min pappas bortgång 2012. Men i takt med att jag själv kom i allt närmare kontakt med mitt eget varsevarande har jag insett att det är viktigt att begrunda ”döden” för att förstå livet.
Detta låter kanske morbidt, men jag finner det fascinerande. Jag har den djupaste respekt för vars och ens personliga upplevelser av döden, framför allt när nära personer och familjemedlemmar försvinner ur ens liv. Jag har ingen vilja att övertyga någon om att ändra sin syn på döden eller sina upplevelser. Detta är bara mina personliga iakttagelser och reflektioner.
Den första dokumentären var 6 dagar kvar att leva, där tv-journalisten Carina Bergfeldt åker till Texas och träffar en dödsdömd fånge. Hon försöker också förstå alla sidor: förövaren, förövarens anhöriga, offren, offrens anhöriga, fängelsepersonal, stadsbor och flera personer som är involverade i själva avrättningen, vilken är planerad att ske sex dagar efter att seriens berättelse börjar.
Den andra är På tirsdag skal jeg dø och handlar om Preben, som till följd av en allvarlig arbetsplatsolycka är förlamad från halsen och nedåt. Han upplever inte längre att han har ett liv som är ett liv och vill avsluta det genom assisterat självmord på en klinik i Belgien. Serien handlar även om Prebens närmaste familj, däribland hans fru Brit och hans fosterson.
Serierna har det gemensamt att båda personerna vet – eller bedömer det som sannolikt – att de kommer att dö inom bara några dagar.
Det är uppenbart att vetskapen om att döden närmar sig gör något med människor. Jag har också sett det hos mina anhöriga.
Människor som snart ska dö tenderar att bli ärliga. Det finns inte tid för bullshit längre. Man ser det i Ramirez uppriktighet, och man ser det i Prebens och Brits oförställda och kärleksfulla relation.
Egot är satt i schackmatt och kan inte längre försöka kontrollera. (Inte för att det någonsin kan kontrollera något – det är mest en illusion att vi tror att det är vi som egon som kontrollerar något över huvud taget.) På grund av detta är Ramirez den ende som ser klart, för han befinner sig inte i en offerposition, även om hans kropp ska ”offras”. Han förstår att offrens anhöriga är obönhörligt förlamade av sorg och att det beror på hans eget agerande. Han förstår att verkligheten är som den är och att Texas kommer att ta hans liv, och det är ingenting han argumenterar emot. Det här är exakt vad Byron Katie menar med att älska livet som det är. Det är därför Ramirez är så uppenbart öppen, inte visar någon självömkan och samtidigt känner empati. Det här är svårt för egot att förstå, och det är lätt att dra slutsatsen att han på något sätt ”spelar god”. Men det tror inte jag.
Preben inser fullt ut att hans handlande i första hand är till för hans egen skull, att det är egoistiskt, vilket inte riktigt är detsamma som ”egoiskt”. Man kan debattera huruvida det är etiskt enligt någon skola att lämna anhöriga på det här sättet. Kanske ser inte Preben att det finns ett alternativ i att leva livet fullt ut i nuet. Men här finns en annan lektion: verkligheten är som den är, och det är upp till var och en att göra det som är möjligt i stunden. Tydligen var det möjligt att genomföra ett läkarassisterat självmord, för det var så verkligheten såg ut i den berättelsen. Huruvida det är etiskt eller inte är en annan historia, som verkligheten inte bryr sig om.